Jag har precis pratat med Christopher i telefon. När vi skulle lägga på sa jag "Jag älskar dig!" och han svarade "Jag älskar mat!". Det är helt sjukt vad jag saknar den ungen... Och så känner jag mig så löjlig nu, för att jag nästan gråter för att jag vill ha honom här. Min fina ögonsten, bara två veckor kvar tills han är här igen. Det är så tomt utan honom, jag är van vid att han kryper ner hos mig någon gång mitt i natten och nu... Nu har jag ingen Christopher som kramas och pussas med mig. Jag saknar honom oerhört mycket och jag bara önskar att han kunde komma hem. Och så ser jag Mia och Oliver... Jag ska kidnappa Oliver någon dag i veckan och ha lite kvalitetstid med honom. Oliver är nästan som min egen. Jag ser både honom och Christopher som mina barn, precis som Mia gör med Ticke. Det blir väl lätt så när man bor tillsammans... Barnen har blivit som syskon och jag och Mia har kommit varandra så läskigt nära, så man skulle väl behöva klippa isär oss när det väl är dags för mig och Christopher att flytta. Flytta? Jag vill inte flytta. Jag vill bo här i en evighet till. Med barnen. Och Mia.

Jag behöver ingen nu.

This love is difficult, but it's real.

Det är typ nu som jag inser hur mycket jag verkligen älskar Christopher. Jag vet att jag älskar honom, men när jag börjar gråta för att jag får höra hans röst i telefon... Då vet jag hur mycket. Och det behövs så himla lite för att inse sånt.