Varför kan ingen bara ge mig världens bästa råd eller bara säga att allting kommer lösa sig inom en väldigt snar framtid? Det här är inte det jag från början ville ha, men jag tackar och tar emot. Såklart. För innerst inne är jag en Korhola.

Det känns för bra för att vara sant.

Jag ska gå och lägga mig strax. Christopher blir hemma med mig imorgon också, jag är nog lite för sjuk för att vara ute och springa backe upp och backe ner. Och nu får jag dessutom inte ta mer medicin förrän jag vaknar igen, för jag är på gränsen att överdosera. Jag skakar som ett asplöv och det är nog mindre bra. Men vad gör man inte för sina luftrör och sin pipiga bröstkorg? Men som sagt; Christopher blir hemma imorgon också. Det gick nog lite för snabbt för honom att börja på dagis direkt när han kommit hem från sin pappa. Det skar verkligen i hjärtat när jag lämnade honom i måndags och tisdags. Han ville ju verkligen inte dit, han var ledsen på riktigt. Inga krokodiltårar där inte, och han hade inte ätit gnällspikar till frukost. Han ville bara vara hemma med sin mamma (mig alltså, om ni inte förstod det). På dagis hade han vägrat äta lunch och vägrat sitta med vid bordet. Han hade vägrat allting. Så det blir väl till att börja om lite på nytt igen. Imorgon ska jag ta tag i allting, ringa till dagis och förklara läget för dom, sen ska jag ringa BUP igen och fråga hur det går med tidsbokningen. Bajs på systemet alltså.

I helgen ska jag ta det hur lugnt som helst. Jag vill helst bara sitta hemma och ta det lugnt, dricka mitt äckliga te och glo på en dålig film. Det var så mina helger såg ut när jag bodde i S(l)ö(d)dertälje och det är väl så mina framtida helger kommer se ut. Varannan helg (fredag-lördag) kommer Christopher antagligen vara hos sin pappa, om inte han får ändrade planer såklart. Men jag ska försöka kamma håret, fixa mig ett jobb och se till att jobba varje helg Ticke är borta.