Det var den 22/9 igår. Jag vet att det var det, men jag orkade inte. Jag ville inte skriva någonting om det... Det har gått 3 år och en dag nu och det känns fortfarande helt ofattbart. Jag som drömde att pappa ringde och sa att du hade vaknat. Jag väcktes av telefonen som ringde och var helt säker på att det var pappa som skulle säga att du var med oss igen. Jag svarade och hörde pappas röst som sa "Han är borta, Sandra. Chris finns inte mer nu". Det här året har det inte känts lika jobbigt att du inte funnits här, jag antar att man vänjer sig med tiden.. Det jobbigaste datumet har nog varit 11:e september. Bilden på bilen, bilderna på dig när du ligger på sjukhuset...

Puss!