Helvete vad jobbigt det var att träffa Christopher! Jag började nästan gråta när jag skulle pussa och krama honom och säga hej. Och när vi skulle säga hejdå efter bara någon timme så började jag nästan gråta igen, försökte att inte visa det för Ticke. "Mamma har bara ont i ögonen.." Jag gråter så fort jag hör Oliver ropa på sin mamma. Vart sjutton har mitt barn tagit vägen? Jag ska vara läskigt tjatig i det här inlägget, bara tjata om hur mycket jag saknar Christopher, för då kanske det lägger sig lite. Jag vill att han ska komma hem, men han behöver få vara med sin pappa också. Äh, det blir väl bättre med tiden...

---

Jag saknar dig så mycket. Skadligt mycket. Jag vill att du ska vara här, som du alltid var här förr. Jag vill inte ha någon annan, jag vill bara ha dig. Du var mitt liv. Hela mitt allt. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig en sista gång. För att få ett riktigt avslut. Jag önskar att du kunde åka hit en sista gång - och stanna förevigt.

---