Jag har gjort ett erkännande. Jag gjorde erkännandet idag och jag fattar inte att jag vågade! Jag vet inte, är väl bara allmänt less på att inte våga säga vad jag tycker och tänker och framför allt vad jag känner, så jag tog mod till mig och sa som det var. Nu väntar jag bara på käftsmällen som lär komma relativt snart.. Jag släppte bomben, nu är den på väg att explodera. Det krävs väldigt mycket från min sida för att ens kunna prata om vad jag känner.



Du förtjänar att ha det bra. Du förtjänar att få det bästa. Det är ditt val nu. Jag stöttar dig hur du än gör.

Shit, det här börjar bli lite stört. Är det såhär tufft att vara sambos? Vi är inte ens borta från varandra en hel dag utan att vi skickar massa sms där det står typ "du får komma hem snart, saknar dig". Vi går upp tillsammans varje morgon, fixar i ordning barnen och tar sällskap till dagis trots att Oliver börjar en halvtimme tidigare än Ticke. Vi pratar i telefon med varandra typ hela tiden och vi umgås med varandra typ.. Like all the time? Det är svårt att vara utan någon man verkligen bryr sig om, någon man älskar. Och jag älskar Mia och Oliver. Väldigt mycket. Just nu är det dom två viktigaste människorna som finns i mitt och Christophers liv. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har Mia att prata med om jobbiga saker och för att Ticke har Oliver att leka och bråka med.

Me lööööjk you, SamboMia!