Jag stör mig så otroligt mycket på människor som är ruskigt fega. Jag har också varit sån, men jag är förändrad. Jag säger vad jag tycker och tänker och framför allt vad jag känner. Jag är en duktig tjej numera! Det jag blir mest irriterad på är när folk går och säger (till andra som inte har med saken att göra för fem öre): "Jag saknar Ticke så oooootroligt mycket!". Det är väl bara slå mitt nummer och fråga om du får träffa honom? Det enda jag inte gillar med den här situationen är att Ticke blir behandlad som en jävla dörrmatta. Varje gång någon blir sur på mig så kliver dom ur mitt liv och även Tickes. Sen förväntar dom sig att vi tar tillbaka dom utan att det blir några konsekvenser av det hela. Vill man vara en del i mitt och Tickes liv, så får man göra något för att förtjäna det. Sluta behandla min son som en dörrmatta, lägg undan stridsyxan (jag har aldrig haft den uppe) och bete dig som den vuxna människa du förväntas vara. Varken jag eller Ticke är något som du kan skrapa av skiten från dina skor på, även fast du verkar tro att så är fallet. Både han och jag är värda så himla mycket bättre.