Jag är trött. Slutkörd. Och arg. Jag blir arg över att vissa människor faktiskt tycker att det är viktigare med sin personliga utveckling än att ha ett BRA och regelbundet umgänge med sitt barn. Men nu räcker det. Om den enda parten får precis som den vill hela tiden, så blir ju det orättvist i slutändan. Två helger i månaden, lördag-söndag, det var ändå lite okej.. Men att dra ner på umgänget till EN helg, lördag-söndag, i månaden.. Det är fan patetiskt. Ett barn börjar till sist undra vad det är som händer, varför den andra föräldern inte vill träffas. Vad man svarar på såna frågor har jag ingen aning om, men någonstans måste man ju börja. "Allting handlar bara om dig hela tiden!" Är det därför den andra föräldern aldrig ringer? Aldrig frågar hur min son mår? För att allting hela tiden ska handla om mig? Den här lilla människan sårar mig gång på gång, trots att vi inte har någonting. JAG har. HAN har. Men VI har ingenting. Jag tänker sluta kämpa för Christophers bästa - det ger ju ändå inget resultat. Jag tycker inte att jag gör annat än att försöka göra det bästa för min son, men det räcker ju uppenbarligen inte långt alls. Jag är verkligen besviken. Jag trodde att mitt barn hade världens bästa föräldrar, men med vetskapen om allting som har hänt nu så kan jag tyvärr säga att det faktiskt inte är så.

Jag hoppas att jag får ett mejl allra senast på tisdag med ett schema. Annars blir det inget umgänge alls, för nu har jag ställt upp på tok för mycket. Nu är det faktiskt min tur att få ställa lite krav.