Jag är less. Eller ledsen. En person som betyder mycket för mig och Christopher sviker oss så jävla hårt. Ticke frågar efter dig, han saknar dig. Men som vanligt när det här händer så kommer det ta dig.. 3 månader innan du ringer upp/skickar sms. Och ja, det finns två eller tre personer som kommer ta åt sig av det här. I don't give a shit about it, är det såhär du vill ha det så varsågod. Jag bryr mig inte om du och Ticke har kontakt, bara jag slipper prata alltför mycket med dig. Du vet väl var vi bor?

Och så är jag arg. Eller riktigt jävla pissed off. Folk som hela tiden ber mig om saker. "Snälla, kan du göra det?" eller "Snälla, kan du göra si?". NEJ. Jag tänker inte lyfta ett finger för dig igen. Aldrig mer i hela mitt liv. Jo, för en grej tänker jag lyfta mina fingrar. Men sen får det fan vara nog. Jag är trött på dig och dina aggressionsutbrott du får på alla, för minsta lilla skitgrej. Två personer kommer ta åt sig av detta.

Och så är jag besviken. Som vanligt. Morsan är ute och super skallen av sig, utan att veta något om hennes barn eller sina syskon eller sin mamma eller barnbarn. Tänk om det har hänt något? Och till råga på allt är kärringen skyldig mig 2000:- för förrådet nu, men jag ska säga upp det i slutet på augusti. Var hennes saker tar vägen skiter jag i, pallar inte betala för henne. Och visst, 2000:- är inte så farligt mycket, men allvarligt? Hon är fan vuxen. Jag funderar på att leta upp henne runt den 19:e och be henne ta ut pengar till mig, då är det alltså 2500:- jag ska ha av henne. Inte illa, mamma. Men ja, trots alla jävla svek genom åren så kan jag tydligen inte låta bli att älska henne. Hon är ju trots allt den som bar mig i 9 månader, den som födde mig och den som.. Man aldrig var riktigt trygg hos.

Men jag är glad också. För vi har nämligen ett GameCube som står och väntar på mig i sovrummet. Dags att spela TV-spel!

See you later!