Idag har det varit en relativt bra dag. Mycket tankar som spökar i huvudet just nu, men jag försöker skjuta undan dom. Det är mest tankar på mamma. Jag bara väntar på ett samtal från något sjukhus någonstans där dom säger att vi måste komma och identifiera henne. Hon försvinner hela tiden och nu är det nog ingen av oss som vet var hon håller hus.. Jag har trott att jag har sett henne flera gånger i centrum, men när jag tagit mig en extra titt så har det inte varit hon ändå.
Jag kommer ihåg en grej som hände när jag var runt 11 år. Mamma hade varit ute och supit i typ en vecka eller två och sen varit hemma ett par dagar och vilat upp sig lite. Jag var hemma av någon anledning, dom andra var på dagis och i skolan. Så säger mamma till mig att hon ska iväg för att handla, varpå jag frågar om jag får följa med. "Nej, det är bättre att du stannar hemma." säger hon då. Och så går hon. Jag följde efter en bit och frågade vart hon skulle handla. "I Viksjö" svarade hon. Vi bodde alltså i Kallhäll på den tiden, så vad fan hon skulle göra i Viksjö förstår jag inte. Men ja, hon åkte. Det gick en timme. Det gick två timmar. Klockan blev sex på kvällen. Klockan blev tio på kvällen. Klockan blev... Väldigt sent. Ingen mamma kom hem. Några dagar senare kom hon och jag frågade varför hon hade stuckit iväg och varit borta så länge. Kommer inte ihåg vad jag fick för svar, men det var iallafall något som gav mig dåligt samvete. Jag tyckte det var mitt fel att hon drog iväg den där dagen, att hon var borta flera dagar. Jag tyckte allting var mitt fel.. Så jag stängde in mig i mitt rum istället och plågade mig själv genom att säga att det var mitt fel.

För jag var ju bara ett barn, och enligt det barnet jag var - ja, då var det ju faktiskt mitt fel.