Plötsligt känns allt inte helt OK längre. Det känns som att jag har stängt in mig själv i någon slags bubbla, som är ganska svår att spräcka. Du ger mig mycket just nu, men inte tillräckligt. Jag behöver det här så otroligt, fast det inte känns så. En sista gång, bara en enda gång.. Jag vill bara veta hur det ska kännas, hur det är meningen att det ska vara. För jag är fan inte bra på sånt här. Jag lyssnar mycket, jag säger lite. Jag tittar mycket och blundar sällan. Det var nog inte meningen från början ändå, eller hur? Det var meningen att jag bara skulle.. Vara. Som vanligt, med andra ord. Jag skulle egentligen bara ha sett på, beundrat, funderat på hur jag ville ha det.
Och nu vet jag. Jag vet hur jag vill ha det, vad jag vill göra och framförallt hur jag ska göra det. Det ända sättet att avsluta det här på är med en punkt. För någonstans måste väl även jag sätta punkt? Jag kan inte fortsätta och bara blicka bakåt hela tiden..