Det känns hela tiden som att jag blir trampad på, förstår du inte det? Jag vill inget hellre än att allt ska återgå till en normal vardag igen, men.. Det går inte.

Jag är ledsen, men just nu är det ganska omöjligt. Och det enda jag känner är typ smärta. Överöveröverallt. Precis överallt. I varje liten led i kroppen, varje ben. Det gör ont.

Det som skulle vara allra skönast nu är om tårarna bara kunde komma, för det har dom inte gjort än. Dom bränner under ögonlocken, jag får en klump i halsen, det gör ont. Eller ja, ondare ska jag väl säga. Det känns som att jag är nerslängd på marken, spottad på, trampad på, upplyften och avskakad, nerslängd och trampad på. Igen. Hela tiden. Och det värsta är att jag ser det där lilla... Jag ser den där människan framför mig hela tiden och jag vill skrika. SKRIKA OCH VARA ARG. För arg är jag. Verkligen. Jag behöver ha tid för mig själv nu.

Och till råga på allt ska jag till läkaren 10.30. Jag kanske blir sjukskriven. Jag är inne på min fjärde vecka på jobbet, och jag kanske blir sjukskriven.

Och där kom dom.