Ett samtal igår fick mig att känna lite ångest. Samtalet varade bara i någon minut, men den kraftlösa röst jag hörde i andra änden av luren.. Det var läskigt. Jag försöker vara kall, alltså inte prata känslor och så, men jag hör ju sanningen bakom varje ord. Det gör ont, någonstans mellan magen och huvudet, halsen och bröstkorgen. Det bränner bakom ögonlocken, klumpen i halsen växer sig större. Det tänks snabbt, vad får man säga? Eller vad bör man säga? En sak som jag har lärt mig genom alla dessa år, det är att man får alltid, oavsett vad, känna på hur det är att vara en medberoende. För man blir det, iallafall så har jag blivit det. Precis som idag, soc. ringde mig och frågade om jag inte kan åka med cigaretter till henne. "Jag har inga pengar" svarade jag. Hon skulle kolla med sin chef om jag kan få tillbaka pengar av dom om jag kan lägga ut till ett paket cigg åt henne. Jag är så misslyckad när det kommer till det här, för jag kan inte säga nej. Och det vet ju alla om dessutom.. Synd bara att man alltid får en stor köttyxa i ryggen när man har varit en snäll medmänniska.

Men ja, skulle ni åka in till stan för att ge någon ett paket cigg?