Det är rätt kul ändå, att Dennis läser min blogg alltså. Han tror typ, när jag har skrivit om honom (precis som jag gör nu) att jag är värsta deppot med sjuuuuk ångest. Eller något i den stilen, kanske? Meeeen, jag ska tala om en sak! Jag blir inte deprimerad när Pluttson åker till jobbet tidigare eller när han tackar ja till en spelning eller när han bara sticker iväg hemifrån eller när han sitter vid datorn. Däremot blir jag lite småsur, rädd, orolig. Typ. Jag försöker lägga band på mina jävla äckelkänslor, men det går inte så bra alla gånger (läs: det går aldrig bra). Ändå är jag den som säger "tacka jaaaaa till den här spelningen, du behöver det! du tycker ju att det är roooooligt!". Och så tackar han ja till spelningen, eller så tackar han nej. Det beror väl lite på vilket humör han tror att hans lilla Sandra är på. Oftast är jag på mens-humör, men nu är det slutpratat om detta.

Jag städar. Städar, städar, städar. Det känns nästan som att jag andas damm, hah, relativt äckligt. Har sorterat Dennis Kalle Anka-tidningar efter årtal, upptäckte dock att det är ett flertal som saknar framsida, så jag lägger alla dom i 1990-talets hög. Det gör inget, han blir nog glad iallafall. Och så såg jag att han hade några Knasen-tidningar, var lägger jag dom då? Hittade dessutom två stycken Moore, najs! Dom ligger på min sida av sängen nu, finns alltid något kul att läsa i dom. Jaaops.

Dags att städa vidare då. Jag skrev det här inlägget bara för att ha någonting annat att fokusera på, förutom städningen alltså, men jag andas damm och det är svårt att fokusera på annat än att det faktiskt behövs städas.