Nu är jag mest arg på livet, känner jag. Arg för att det inte riktigt har blivit så som jag har tänkt mig att det skulle bli när Ticke inte var hemma. Jag skulle jobba arslet av mig, tänkte jag. Men nja, så blev det ju inte för lilla mig. Först blev jag dålig i halsen, lät som om en viss Kalle Anka blivit påsatt i röven av Svarte Petter, kind of. Sen började min hals må lite bättre och då åker jag på väääärldens förkylning istället. Jag hostar och hostar och hostar. Igår fick jag lite svårt att andas dessutom och eftersom mina astmamediciner låg kvar i Bro och jag är i Jakan var det smidigast att ringa en mambalans som fick komma och hjälpa mig med inhalation. Så ja, sagt och gjort, mambalansen kom hit och inhalerade mig. När dom hade åkt skulle vi gå och lägga oss, klockan var runt 00.15, och när jag la mig ner började jag hosta. Jag hostade (om ni är extremt känsliga bör ni inte läsa resten) stora, feta, vita slemklumpar. Typ som när katter spyr upp hårbollar, fast mina var av slem.. När klockan var kvart i tre tröttnade jag lite grann, så jag gick upp och klampade in i badrummet, satte mig vid toaletten, stoppade fingrarna i halsen - och spydde. MEN jag spydde slem iallafall, och det är väl bra?

Nu kan dom känsliga börja läsa igen. Jag bestämde mig till slut för att sova på soffan, sittandes. Det gjorde att jag hostade mindre, tack gode Gud. Så jag satt i soffan, försökte somna.. Men naaaaej, det ville sig inte riktigt som jag ville. Jag fortsatte hosta, men till sist, någon gång efter klockan halv fem på morgonen var jag så slut i hela kroppen..Så jag däckade. BOOOOINK! sa det, och så sov jag.

(Det känns som att den här natten kommer bli väldigt lik föregående natt. Och till råga på allt jag har inte min iPhone..)

När jag vaknade igen var det ljust ute och klockan var ungefär halvtio. Tack för fem timmars sömn inatt, min älskade kropp. TACK SOM FAN.