Jag tror jag vet nu. Äh.. Det finns liksom inget engagemang någonstans längre och jag orkar inte riktigt ta tag i det här själv. Jag är trött. Slut. Allting vore så mycket lättare om det fanns någon, som i någon. Men nu finns det ingen... Som i ingen.
Jag ser den där jävla blicken dagligen och den oroar mig. Den oroar mig väldigt mycket, för det är som förr nu. Och det var väl ungefär där jag gav upp. Jag gav upp det jag trodde på och jag är beredd att göra det igen, för jag får ingen respons på någonting längre. Vissa saker pratar man inte om, bara. Eller?
Jag vet att jag behöver det här. Jag behöver få veta, jag vill inte gnaga sönder mig själv inifrån med miljoner frågor hela tiden. Men det gör jag ändå. Jag ställde en konkret fråga och fick bara ett luddigt svar tillbaka.
Jag kanske bara ska ge upp, helt enkelt?

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.