Bättre, sämre, bättre, tappar greppet.
Först blev det bättre. Sen blev det sämre. Sen blev det lite bättre igen och nu känns det som att jag håller på att tappa greppet totalt. Jag försöker hitta fästet, försöker hitta någonting att hålla mig kvar vid - men allting bara glider ifrån mig. Det är ganska svårt att vara jag nu, jag försöker förklara, försöker berätta. Jag vill prata om det, men jag får inte fram orden. På natten, då pratar jag. Eller tänker. Eller tänker prata. För jag vill, men det går inte. Jag är så jävla rädd hela tiden, livrädd att någonting ska gå fel. Rädd att förlora det jag inte har, rädd att förlora det jag har. Om jag förlorar, då blir jag svag. Svagsvagaresvagast. Förlorare. Det hjälper inte att försöka tänka glada och positiva tankar, dom förstörs iallafall. Det förstörs. Jag har aldrig varit såhär rädd, livrädd, vettskrämd.
Fan ta dig som förstör för mig.
Fan ta dig som förstör för mig.
Ett par skrivna ord
Trackback
