Nu är den här och äter upp mig igen. Den där oron, den förbannade jävla skiten som hälsar på mig med jämna mellanrum, den som vill kalla sig för min vän. Jag orkar inte, orkarorkarorkar inte. Jag tycker inte om det falska hos den. Jag vill gråta som ett litet barn när hjärnan börjar arbeta och långsamt gör mig beredd på att agera. Fitta.