Seriöst. Nu är det någon som går bärsäkragång i min kropp. Blåsor på tungan, hjärnkapaciteten ligger på minimum, näsan är täppt, halsen rivig, bröstkorgen/luftrören piper, ögonen kliar, öronen gör ont, huvudet dunkar, ryggen bråkar, vänstra handleden låser sig emellanåt, höfterna värker... Ni vill nog inte läsa mer om mina Agda 85-syndrom för det är egentligen inte spännande. Inte någonstans. Men ni kan väl tycka synd om mig hälsa att jag ska krya på mig?

Christopher har det inte lätt just nu. Han vill absolut inte gå till dagis på morgonen. Så fort vi kommer till backen som går upp till dagiset börjar han pipa och gnälla, han gråter och blir verkligen jätteledsen. Jag (som f.ö. har ett mammahjärta) blir alldeles gråtfärdig. Det tar så himla mycket på krafterna att försöka vara den där pigga, glada mamman som lämnar sitt barn på dagis, som om allt annat vore onaturligt. Han blir helt förstörd när det börjar bli dags att vinka hejdå, han greppar tag i mitt ben och klamrar sig fast, håller sig kvar med alla sina krafter. Han skriker och gråter och blir arg och vill absolut inte att mamma ska gå. Men jag måste. Varenda satans jävla gång måste jag. För det är väldigt viktigt.
På eftermiddagen däremot när jag hämtar honom är han helt underbar. Iallafall idag! Han var ute på gården när jag kom dit och så fort han fick syn på mig sprang han runt till alla pedagoger och de andra barnen som lekte och ropade "Nu kommer min mamma! Jag ska gå hem nu! Min mamma har kommit nu, jag ska vara med mamma!". Han blev tokglad när han såg mig. I vanliga fall klättrar han upp i vagnen på en gång när vi ska gå, men idag ville han gå själv. Så han gick från dagiset ända ner till sjukhuset och när vi väl hade kommit dit så frågade han "Kan vi leka i Riddarparken lite?". Jag sa ja, så han sprang mot RP. Efter en stund verkade han tröttna lite, varpå detta hände.
Christopher: "Mamma räknar till tio, sen vi gå hem!"
Jag: "Okej... 1..2..3..4..5..6..7..8..9..10.."
Christopher: "Så! Nu går vi!"
Och så gick vi. Ända bort till stora vägen kom vi, då han plötsligt stannar och säger:
"Det kommer mycket bilar här, nu måste jag sitta i vagnen." Och så klättrar han upp i vagnen och sitter i den ända tills vi kom hem till A-K och N.

Christopher är världens mysigaste, mest underbara lilla individ jag någonsin träffat på. Att han dessutom är min son gör bara saken ännu bättre! För mig finns det bara en kille och det är han. Christopher Juhani Rask Kristensen.