Jag hatar att berätta om mig själv, men jag ska väl göra mitt bästa..

Jag heter Sandra och är 23 år, mamma till Christopher 3½ år. Jag föddes den 20 september 1987 i Skellefteå. När jag var runt 1 år flyttade vi till Stockholm. Jag har två äldre syskon och fyra yngre.
Jag har inte mycket att säga om mig själv egentligen.. Hela min uppväxt var en kaotisk tid och allt som hände under den tiden vill jag bara glömma. Dom senare åren har varit bra mycket bättre. Men lite ska ni väl få veta om en sån som jag.

Jag är en väldigt komplicerad människa, jag är svårförstådd. Det finns väl några få som förstår mina tycken och tänken, men som sagt; jag är svårförstådd.
Jag blir lätt kär, i vem som helst, var som helst, när som helst. Jag blir tokkär, för att i nästa stund inse att men neej, jag är inte kär.
Jag blev kär sommaren 2004, i en helt underbar kille. Han var världens bästa, och jag var verkligen tokkär! Efter ett halvår flyttade han tillbaka till Landet i Ingenstans och han försvann ur mitt liv. Han är fortfarande den jag tänker på. Jämt.
Jag har pissdåligt humör. Man jävlas inte med mig i onödan.
Jag är nagelbitare, rakt igenom.
Jag går aldrig ut utan att ha målat åtminstone mina ögonbryn.
Jag är kaffeoman. Jag dricker kaffe när jag vaknar, när jag har duschat/badat, när jag sminkar mig, när jag äter (inte alltid dock), innan jag ska sova ibland..
Jag är rökare.
Egentligen är jag en ganska snäll människa.
Jag tror inte att jag är menad att leva med någon livet ut. Eller så är det någon som inte är menad att leva sitt liv med mig.
Jag tror inte på kärleken. Jag tror att man kan vara kär, att man kan älska, men inte på kärleken i sig.
Här var det tomt.
Jag har världens sämsta morgonhumör.