Det känns nog lite konstigt ändå, att det snart har gått fyra år. Jag var visserligen ingen bästa vän, men jag var fortfarande en människa i närheten. En av dom som grät, önskade, var uppriven, uppgiven och ledsen. En som kunde skratta emellanåt, en som fanns där för dom andra sörjande. Och om fyra dagar, då har det gått fyra år. Det är ganska lång tid om man tänker på hur länge jag har levt, men det är kort tid om man tänker på hur mycket som hur mycket som har hunnits med. Om två dagar är det fyra år sen jag kände sparkarna från Christopher första gången. Om två dagar är det fyra år sen jag var i vecka 16, och fick fjärilar i magen när jag tänkte på pyret i min mage. Pyret som skulle komma att heta Christopher. Om fyra dagar är det fyra år sen Chris.

Det värsta är nog att det inte finns någon som tänker på att fråga hur man mår, det finns ingen som tänker på hur man mår. Det är nog det värsta. Tror jag. Eller så är det vetskapen - att vad som helst kan hända - som är det värsta.

Och där tog historien slut..