Jag är inne på femte koppen kaffe sen klockan halvåtta imorse. Det kanske inte är så bra för magen och så, men det är fruktansvärt gott! Blajj, försöker typ ta mig i kragen och städa i lägenheten.. Har kommit så långt att jag tagit disken, men det var ju inte mycket alls eftersom jag tog middagsdisken redan igår kväll.

Pratade med Dennis alldeles nyss och ja, han har ingen bokad spelning ikväll - såvitt jag vet iallafall. Jag hade tänkt ta med mig honom någonstans och hitta på något, men så ringde hans käre vän J och avbröt vårat samtal. Bajs på honom. Sååååå, Dennis får väl probably en jävla spelning ikväll ändå. Jag sa åt honom att ringa mig när han hade pratat klart med J, men känner jag Dennis rätt så "glömmer" han det och kommer på om någon timme att han skulle ringa mig. Då brukar det låta såhär:
"Hej älskling! Jag pratade med J och sen direkt efter det så ringde S och sen ringde V. Precis ALLA har ringt mig nu. Jag glömde inte bort dig!!"
B-b-b-buuuuullshit, brukar jag tänka och fortsätta vara lite smågrinig. Det går över efter en stund såklart, men alla dumma bortförklaringar är jag kind of less på.

Äh, jag är nog bara lite bitter. Får väl hoppas att han tackar ja till den där spelningen, maybe? Lite extrapengar..

Jag blir lite ledsen över människor oförmåga att tänka klart. Det här har enbart drabbat min son, för jag hade ingenting att förlora - snarare hade jag mycket vinna. Det är synd att tankeverkstaden hos er inte är så aktiv för tillfället.. Det finns ingenting som kommer kunna göra den här situationen bättre.

Det känns nog lite konstigt ändå, att det snart har gått fyra år. Jag var visserligen ingen bästa vän, men jag var fortfarande en människa i närheten. En av dom som grät, önskade, var uppriven, uppgiven och ledsen. En som kunde skratta emellanåt, en som fanns där för dom andra sörjande. Och om fyra dagar, då har det gått fyra år. Det är ganska lång tid om man tänker på hur länge jag har levt, men det är kort tid om man tänker på hur mycket som hur mycket som har hunnits med. Om två dagar är det fyra år sen jag kände sparkarna från Christopher första gången. Om två dagar är det fyra år sen jag var i vecka 16, och fick fjärilar i magen när jag tänkte på pyret i min mage. Pyret som skulle komma att heta Christopher. Om fyra dagar är det fyra år sen Chris.

Det värsta är nog att det inte finns någon som tänker på att fråga hur man mår, det finns ingen som tänker på hur man mår. Det är nog det värsta. Tror jag. Eller så är det vetskapen - att vad som helst kan hända - som är det värsta.

Och där tog historien slut..

Jaha.. Det var det det. Imorgon åker Petra och hennes familj iväg. Fr.o.m. imorgon är dom inte längre nollåttor, dom kommer vara Motala-bor. Jag hoppas att ni kommer trivas i erat fina hus!

Sådär. Nu har jag gjort det jag skulle göra idag, nämligen gästbloggat. Min syster Petra frågade mig om jag ville göra det, och jag tackade ja. Visste dock inte riktigt vad jag skulle skriva.. Känns trist att bara skriva om Claudias sjukdom, men det blir väl lätt så. Hennes sjukdom märks ju inte, det är ju inte så att man ser på henne att hon är sjuk som man gör med andra människor som har andra sjukdomar (typ något handikapp eller liknande).

Nu ska jag försöka få Ticke att vilja bada, hörs sen!

Det var väldigt länge sen jag och Petra gjorde detta pepparkakshus. Inte världens vackraste, men roligt hade vi!

Morsning korsning! I natt någon gång vaknade jag till och tänkte "men VARFÖR frågade jag inte om dom kunde testa för RS-virus?". Det är nämligen så att det viruset går på Tickes förskola just nu.. Men som Petra säger: Varför ska jag som förälder behöva be om tester? Varför kan inte sjukvården själva ta det initiativet och ta några tester? Det går snabbt och enkelt, svaret får man oftast efter ett par dagar. Varje gång jag går till läkaren med Christopher får jag själv tala om vad som ska göras med honon, om jag är orolig att han har någon speciell sjukdom eller om jag vill ha hostmedicin. Och läkarna, dom sitter på sina stolar, och nickar ibland och ler lite. Är det inte dags att göra något åt det här nu? Jag är ingen läkare, inte ens i närheten av att bli det.

Jag hatar. HatarhatarHATAR. Det är så enkelt att försöka, men det finns uppenbarligen inte något intresse hos någon annan. Jag vet inte om jag orkar eller vill mer längre. Det har blivit så himla mycket svårare nu.

Och dig, som jag verkligen litade på. Hur fan kan du gå och berätta saker som jag har berättat i förtroende för dig? Det här är inte första gången det händer, snarare tredje eller fjärde, som jag vet om iaf. Dig går det verkligen inte lta på, hur ska dina barn någonsin kunna lära sig vad som är rätt och fel när du ljuger och sviker förtroenden? Jag hoppas verkligen att rätt person tar åt sig, du är inte värd något annat. Jag vet att du har berättat för andra persner, för det jag sa till dig var bara lögn rakt igenom, jag ville bara se hur långt jag kunde lita på dig och det var inte ens särskilt mycket.. Tack för den "vänskap" du har gett mig, tack för allt.

Min SamboMia är nog inte världens lyckligaste människa. Inte just nu iaf. PhoneHouse bråkar med henne. Fast Oliver är glad. "Mamma! Hihi. Mamma bannad!"

Och ja, din mamma är lite bannad, Oliver.

Jag trodde att jag kunde lita på SamboMias omdöme, men icke.
"Sandra, kan inte du sova borta i helgen så kan jag och Patrik låna din säng så slipper vi väcka Oliver?"

För i h*elvete, kvinna! Get a room någon annan stans. Ta inte mitt. Och inte min säng. Min säng ska jag ha till min grabb sen, det vet du.

LöveH.

Det finns hur många bra bloggar som helst att läsa, men de jag läser helst just nu är