När man är som man är och det inte duger, då kan man försöka ändra på sig. När man har lyckats ändra på sig och det fortfarande inte duger - då försöker man igen. Duger det inte den gången heller så försöker man igen. Och igen, igen, igen. Man försöker tills det inte finns fler sätt att vara på. För det är faktiskt så, det finns miljontals sätt att vara på, men till sist ger man liksom upp hoppet om att någonsin kunna bli den som någon annan vill att man ska vara. Man flyter med bara, och får väl hoppas på att det eventuellt kan duga - så småningom.

Bajs på det här säger jag. Har stått i 20 minuter på Jakobsbergs station och väntat på tåget, nyss ropade dom upp i högtalarna att det är kraftiga förseningar i tågtrafiken och att dom inte kunde säga när tåget skulle gå. Kuuuuul.

Jag förstår verkligen inte hur man, när man lever i ett förhållande, kan vara med någon annan. Jag tycker det är rätt vidrigt att den man är med går och doppar snoppen i någon annan brud. Och att den som gör det sen kommer hem, utan minsta antydan till dåligt samvete.. Tvi! Det är äckligt. Jag är glad att det inte är mig det händer och skulle det hända mig så.. Vet jag inte om jag skulle klara av att gå. Så stark tror jag inte att jag är..

Christopher ligger och sover sen ett par timmar tillbaka, Dennis är med hans vän på någon jävla lokalfest och spelar och jag ligger i soffan och glor. Det är väl kul att Dennis har någonting att göra när han inte jobbar, han hat ju både WoW och sin musik.. Jag har ingenting överhuvudtaget, inte ens träningen en gång i veckan i en timme har jag tid med. Det känns så jävla trist, för jag blir så illa tvungen att vara hemma hela tiden.. Ikväll skulle min storebror, mina småbröder och Sofie ha någon form av födelsedagsfirande för storebror som fyller 30 år imorgon, och jag hade gärna velat vara där, men jag kunde inte på grund av rådande omständigheter. Så nu ligger jag här och är skittrött men kan inte somna.. Har svinont i örat också.. Eller ja, utanpå kanske jag ska säga? Äh, fuck it.

Jag är van vid sånt här.. Eller rättare sagt; jag borde vara van vid sånt här. Annars är det väl bara att jag vänjer mig, för så länge jag och D är tillsammans så kommer jag få tillbringa sjukt många kvällar i ensamhet. Det värsta med att vara ensam är att alla jävla tankar som börjar snurra runt i huvudet. Det känns alltid som om någonting ska hända med D. Eller ja, mellan D och någon. Jag veeeet, jag är sjuk. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg: Jag kanske behöver en spark i huvudet för att glömma allt? Eller en spark i arslet för att gå vidare i livet..