Nu när Ticke har varit borta från dagis hela förra veckan trodde jag att det skulle bli lite problematiskt med lämningen av honom idag. Men ikke. När vi kom in på gården kom en av hans tjejkompisar oss till mötes och ropade till dom andra barnen: "Titta! Christopher har kommit tillbaka!" Vips sa det, så var alla barn samlade runt honom. Han stod i mitten av en ring och besvarade frågor från barnen; "Har du varit i Göteborg?" och "Har du verkligen TVÅ dagis? Då har ju du mycket mer kompisar än oss nu!". Han stod där i mitten av ringen och såg lite blyg ut, men svarade iallafall på frågorna. När jag skulle gå vinkade han lite förstrött och sa att vi skulle ses sen. Jag, som vanligt, ville ju ha en puss. "Nej, mamma.. Inte nu när mina kompisar ser!". Söto!
Christopher är riktigt intresserad av bokstäver och siffror. Han kan räkna till 30, sen kommer tjugoelva och så vidare. Han kan vissa bokstäver, som när vi sitter på tåget så vill han att jag ska bokstavera när det står typ "Mot: Bålsta", men jag får inte lära honom o, t, :, l, s, t, a. Han ser skillnad på 4 och A, vet att N och M ser nästan likadana ut men M sägs med läpprna och N med tungan. Han vet att kompisar och andra människor kan bli besvikna. Som idag på tåget så frågade han om en kompis kunde bli besviken för att man inte pratar med den. Visst kan kompisen bli besviken, svarade jag då. "Men om han är besviken på mig, kan han vara blandat arg och ledsen och lite upprörd då?" frågade Ticke. Min prins har blivit så stor, det känns helt... Lönlöst att försöka beskriva allt jag känner och tycker och tänker.

Det borde räcka med att säga att jag älskar honom. Mer än allt.