Min vackraste, min finaste, min mest älskade!

På söndag kommer min efterlängtade,älskade, lille Ticke-Litus hem till mig igen! Det känns som en evighet sen jag såg honom, fast det har "bara" gått två veckor på söndag.. Vad har jag missat, liksom? Jag kan ha gått miste om så otroligt mycket under den här tiden han har varit borta. Men å andra sidan så tror jag att det här kan vara bra för hans och min relation. Jag tror att det kan vara bra att vi får sakna varandra. För det gör han väl? Han måste väl sakna mig lite? Tänk om han kommer hem och pratar... Göteborgska?! Haha, det skulle vara charmigt! Fast det var ju inte alls länge sen han gick omkring hemma och sa att vissa saker var gööööör-roliga. Åh, min underbara grabb! Jag saknar att kunna gå in till honom på natten och se efter att han verkligen ligger och sover. Jag saknar att han kommer in till mig på morgonen och väcker mig (halv fem!). Jag saknar hela min son, så det värker lite grann. Jag saknar kvällarna när han ska sova, när jag talar om för honom att jag älskar honom och han säger tillbaka "jag älskar dig också, mamma!". Jag behöver ha min son nu, helst igår eller för en vecka sen. Gaaaah! JAG SAKNAR CHRISTOPHER!
Det är nog bra för honom ändå att han ska vara i Göteborg 2 veckor i månaden.. Det är bra för relationen mellan honom och hans pappa. Allt kan väl bara bli bättre?