Det är rätt kul ändå, att Dennis läser min blogg alltså. Han tror typ, när jag har skrivit om honom (precis som jag gör nu) att jag är värsta deppot med sjuuuuk ångest. Eller något i den stilen, kanske? Meeeen, jag ska tala om en sak! Jag blir inte deprimerad när Pluttson åker till jobbet tidigare eller när han tackar ja till en spelning eller när han bara sticker iväg hemifrån eller när han sitter vid datorn. Däremot blir jag lite småsur, rädd, orolig. Typ. Jag försöker lägga band på mina jävla äckelkänslor, men det går inte så bra alla gånger (läs: det går aldrig bra). Ändå är jag den som säger "tacka jaaaaa till den här spelningen, du behöver det! du tycker ju att det är roooooligt!". Och så tackar han ja till spelningen, eller så tackar han nej. Det beror väl lite på vilket humör han tror att hans lilla Sandra är på. Oftast är jag på mens-humör, men nu är det slutpratat om detta.

Jag städar. Städar, städar, städar. Det känns nästan som att jag andas damm, hah, relativt äckligt. Har sorterat Dennis Kalle Anka-tidningar efter årtal, upptäckte dock att det är ett flertal som saknar framsida, så jag lägger alla dom i 1990-talets hög. Det gör inget, han blir nog glad iallafall. Och så såg jag att han hade några Knasen-tidningar, var lägger jag dom då? Hittade dessutom två stycken Moore, najs! Dom ligger på min sida av sängen nu, finns alltid något kul att läsa i dom. Jaaops.

Dags att städa vidare då. Jag skrev det här inlägget bara för att ha någonting annat att fokusera på, förutom städningen alltså, men jag andas damm och det är svårt att fokusera på annat än att det faktiskt behövs städas.

Ja, men typ GOOOOOOD MORGON! eller något i den stilen. Jag har precis lagat mat (!!!), Dennis måste ju få i sig någonting när han jobbar, bara därför jag kliver upp och lagar mat det första jag gör. Fiskpinnar, potatismos och spenat får han. Smyger ner två bananer och ett äpple också, för han gnäller alltid på att han blir hungrig igen vid 15/16-tiden. Så, here you go, babe.

Idag har jag inga planer alls. Jag ska eventuellt åka till Bro och hämta post och sånt, sen tar jag kanske en sväng förbi Emily i Kungsängen. Hon är rätt tråkig, för hon bloggar inte längre och jag fann ett STORT nöje i att läsa hennes blogg. BÖRJA BLOGGA IGEN! Nu ska jag ta en titt på mitt älskade konto och se så att hyran och allt har dragits som det ska.

PUSS!

Sitter på jobbet och har typ noll inspiration. För ja, även om man bara jobbar som säljare behövs faktiskt inspiration. Jag är typ sjukt trött och känner inte alls för att jobba, känner mer för att vara hemma och kurera mig eftersom jag är förkyld. Men duuuuktig som jag är så skiter jag i det och ser till att jobba på istället! Förhoppningsvis dyker Kalle Anka eller Bamse upp snart...

Det är rätt stor deppovarning här känner jag. Dom där vårkänslorna som folk pratar om, var finns dom någonstans? Går dom att köpa i butik? Känns väl relativt trist att fortfarande ha vinterdeppen kvar.. Men vi fixar det! Imorgon tänker jag åka iväg med Christopher till Jennies Lekland i Bålsta, Det blir säkert lika roligt som förra gången!

Jag ställer upp för allt och alla helafuckingjävla tiden. Vad får jag tillbaka? Ett jävligt tyst tack. Eller ingenting överhuvudtaget. Eller en morsa som får bo i min lägenhet på två villkor. Ett: att hyran betalas till mig i tid. Två: att hon inte dricker alkohol. Nummer ett är väl relativt OK, förutom att jag var tvungen att hålla mig vaken till tolv nu i natt för att kunna föra över sista tusingen jag skulle ha. Och nej, det fanns inte ens 1000:- på kontot, bara niohundranågonting. Men äh, det är väl skitsamma? Nummer två har hon klarat av fram till i söndags. Hon drog. Jag vet inte hur jag ska göra nu, vet ju inte hur länge hon kommer vara borta, och det känns rätt meningslöst att ha en lägenhet som jag inte bor i...

Jag känner att det är dags att sätta hårt mot hårt. Någon jävla förändring måste det bli, och det är nu.

"Du pratar aldrig! När jag frågar vad det är säger du alltid 'ingenting'!". Konstigt, va? Nä, tänkte väl det. Det här är anledningen till att jag väljer att inte säga något. För vem vill, på riktigt, prata med någon som ändå inte har tid? Jag skriver hellre, för då får jag respons. Jag är hellre tyst, för då vet jag att jag ändå hörs. Det är svårt att försöka vara synlig i en värld där man ändå är osynlig. Lär bli en massa sura miner för det här inlägget, men who gives a fuck about that? Inte jag iallafall. Det är det här jag menar med att jag är van med att vissa saker inte görs. Jag är van vid att vissa saker inte ska sägas, för det finns ändå ingen som har tid. Så, med andra ord; Jag är van.

Jahaja.. Så var även den här dagen slut. Iallafall för lilla Ticke som ligger i säng för att sova. Vi har haft ett antal dispyter idag, men det blir ju alltid bra i slutändan, eller hur? Vi var nere i centrum förut och träffade Nathalie och Vincent, käkade lunch på PG, tog en fila på Skagen och så. Men ja, nu är vi hemma igen och det känns sköööönt! Dennis är iväg och köper mat åt oss två, blir ett Maxmål för mig, mums! Aah, förresten köpte jag en skitläcker plånbok på H&M idag, 29,50:- kostade den. Slänger upp en bild om ett tag.

Det är den bästa beskrivningen på mitt liv nu. Ja, jag blir arg på allting. Ja, jag blir irriterad på precis allting. Alltalltallt! Jag vet inte vad det är och jag kan inte hjälpa det. Och sp har jag så jävla svårt att öppna käften och prata, jag är mest tyst. Det är så jag funkar, tystnaden lär väl säga allt iallafall?

Nu ligger Dennis i sängen och sover och Ticke ligger i sin säng. Ska ta upp honom om en stund så han får kissa en sista gång innan jag somnar, det behövs liksom. Av någon anledning har han börjat kissa i sängen, det kanske kommer i perioder? När vi slutade med blöjan på natten gick det hur bra som helst, men ja.. Det blir väl så ibland. Äh, ska väl gå och kissa av honom redan nu, känner att det börjar bli dags att sova..

Dennis sover redan, han somnade på soffan medans jag nattade Ticke. Förstår att han är trött, han kom hem runt halvsura i natt eftersom han skjutsade in sin mamma till KS.. Ticke har dock inte somnat ännu, han fick lägga sig i våran säng för han tycker det är så läskigt att somna i sitt rum.

Jag undrar var min mamma är förresten.. Hon stack iväg i söndags och stängde av sin telefon direkt, det gör hon aldrig annars.. Men ja.. Jag hade en känsla i hela kroppen dagarna innan hon drog, och den lilla känslan talade om för mig att hon skulle sticka. Undrar dock vad som blev fel den här gången? Ingenting tydde på att hon skulle dra, förutom dom där videosarna som hon la ut på Facebook någon dag innan, en till mig och en till Sofie. Tankeverksamheten är iallafall i full gång, känns inte helt okej. Har så mycket annat att tänka på samtidigt som det här, så det blir lätt lite kaotiskt.. Äh. Ska väcks Dennis och säga åt honom att lägga sig i sängen istället..

Jag har varit ruskigt duktig nu! Det är nämligen så att jag har deklarerat och ja, det känns väl ganska underbart. Yupp. Dock är det en arbetsgivare som inte syns på deklarationen, vilket jag tycker är rätt konstigt, för det var precis samma sak förra året när jag skulle deklarera. Fast då kontaktade ju Skatteverket mig ich frågade om jag godkände det som arbetsgivaren hade uppgett och när jag frågade vad det skulle innebära för mig om jag godkände så sa dom "ja, då får du tillbaka ytterligare 1500:- på skatten". TJOHO, sa jag då och godkände.

Ticke ligger och sover och jag ska sätta mig i soffan NUNUNU för NUNUNU börjar Desperate Housewives!

Jag har precis lämnat Ticke på dagis och nu står jag och väntar på tåget som ska ta mig till jobbet. Det är så himla skönt att börja halvtio på morgonen och sluta halvfem, perfect! Jag älskar mina arbetstider.

Det borde väl bli bättre med tiden?

Jag är typ tröttast i världen. På riktigt. Imorse väckte Christopher mig vid kvart i sex (05.43 var klockan, för att vara exakt). Nu är klockan halv sju, det är nästan 13 timmars vaken tid för mig.. Så, ja. Jag är sjuuuukligt jävla trött!

Dennis ska åka iväg om ett tag och umgås med en av hans vänner. Fjärde kvällen i rad som jag blir ensam, tack för den liksom. Men det blir väl samma visa som dom andra kvällarna; jag lägger Ticke efter maten, sen går jag och lägger mig själv. Dennis lär väl ändå inte komma hem förrän vid tre eller något sånt, och ärligt talat så.. Det känns lite tråkigt, för det innebär ytterligare en kväll som jag får somna ensam. Men who gives a fuck about that? Inte Dennis iallafall.

Potatis, köttbullar och gräddsås står på menyn för oss, det är väl klart om 15-20 minuter skulle jag tro.

---

Dagen har för övrigt flytit på rätt bra, vi var på Jennies Lekland i Bålsta så att Ticke och Dennis lillasyster fick leka av sig. I 2½ timme var vi där tror jag. Det var inte så himla stort, men det var skitbra tänkt med alla grejer! En stoooooor, riktigt stor ställning som rymde två rutschkanor, ett bollhav, klättergrejer, studsmatta och en "skaka-rumpan"-kanan och lite mer. Det är ett grymt roligt ställe för barn! Dit kommer vi garanterat åka fler gånger.

Nu är jag på väg hemåt efter en dag på nya jobbet. Hittills känns det relativt bra, känner dock att jag behöver komma in mer i gruppen - och för mig är inte det alltid det lättaste. Men ja, jag överlevde ju dagen iallfall och det är ju lovande, eller hur? När jag kommer hem måste jag läsa igenom lite papper och sen måste jag bestämma mig ang. en liten donna. Vi får väl se hur allting artar sig med jobb och sådant bara. Inspirationen flödar, känner ni det? ;)

Min svartsjuka börjar inte ge med sig, det känns snarare som att den blir värre för varje dag. Är det såhär det kommer vara? Först var det bra mellan mig och D, sen hände ju allt det där.. Det är svårt, för det gör pretty ont inuti mig. Jag undrar varför? Men jag säger liksom ingenting, försöker väl mest få mitt pucko till pojkvän att fatta vad jag menar när jag pratar om vädret eller vad det nu kan vara. Det är väl fortfarande bra mellan oss, eller bättre kanske, men det känns som att någonting är på väg att hända. Eller som att någonting redan har hänt? Jag är sjukt paranoid. På riktigt, jag börjar fundera på om det kanske är jag som behöver hjälp? En spark i huvudet för att glömma allt som hänt, eller en spark i arslet för att gå vidare med livet typ..?

Så fort min gris till karl har gått hemifrån ska jag se till att börja städa..

Allting känns så fruktansvärt meningslöst. Jag känner mig så jävla nere - som om ingenting någonsin kommer kunna hjälpa mig upp på fötter igen. Det är tisdag idag, onsdag imorgon och då har halva veckan gått. Helt värdelöst, ingenting har blivit uträttat. Inga räkningar är betalda, ingen mat är inhandlad, ingeting blir som det ska. Eller jo, en positiv grej är väl att jag ska på någon form av intervju på ett företag jag har sökt jobb på. Glömde bort att skicka med mitt CV, men han som ringde mig sa såhär: "Jag har kollat igenom ditt CV och det ser jättebra ut!". Haha, var då?

Jag är hemma hos Dennis igen, har faktiskt tillbringat dagen hemma i Bro, mest för att kolla om min utbetalningsavi från soc. skulle komma. Men ikke. Jag hade bestämt att jag skulle sova hemma, men jag har ju liksom inga kläder kvar där typ eftersom jag har varit hos Dennis konstant, så jag åkte hem till honom istället. Nu ska jag gå och lägga mig i sängen igen.

Jag känner inte alls för att vara vaken vid den här tiden på dygnet! Men eftersom smartskaftet Dennis valde att RUSA in i sovrummet och väcka mig imorse (det är bara 20 minuter sen) bara för att tala om att hans kollega som i vanliga fall sorterar paketen som ska köras ut, han är på sjuuuuukhus med sin fru för dom ska tydligen föda barn! Wow. Grattis. Åk till ditt jävla jobb och sortera dina jävla paket då! Jag ska iallafall fortsätta sova, tänkte jag och blundade i en halv sekund. Får jag en puss då, Sandra? Bara en? Jag måste sticka nu!! sa Dennis. Eller tjatade gjorde han faktiskt. MEN FÖR I HELVETE TA EN PUSS OCH STICK!

Och nu sitter jag här, klarvaken klockan kvart i nio på morgonen och väntar på att kaffet ska bli klart. Suveränt.

Jag kan förresten lova er att dom bloggar jag läser idag, i dom kommer det stå MINST någonting om den här jävla kvinnodagen. Grattis till er liksom.

Jag vet inte vad som händer, eller vad som inte händer. Jag tror att jag kanske börjar få lite ångest över vissa saker igen. För allting känns lite som en lögn.. Jag får ont i magen, hjärtat slår hårt som fan, händerna börjar skaka.. Ångest är nog väldigt milt sagt egentligen.. Jag behöver verkligen få rätsida på vissa saker, men det är svårt. Svårt som in i helvete, för jag vet inte hur man gör, hur man börjar, hur man avslutar det här helvetet. Det är ett rent helvete. Jag försöker, försöker, försöker. Jag gör det, men det är så förbannat jävla svårt! Dags att ta tag i livet och gå vidare, kanske?

Jag somnade förut, sov nog i en timme tror jag. Det känns dumt nu, för jag är inte sömnig, bara trött i kroppen.. Fast det är ju mer av andra orsaker, t.ex att jag var på boxning för första gången igår. Vilken jävla träning, alltså! Springa, hoppa hopprep, springa i trappor, springa ännu mer, armhävningar och shit! Jag känner mig helt mörbultad! Men det var skönt, riktigt skönt! Det här är LÄTT något jag kommer fortsätta med.

Den vanligaste frasen ever:
"Men är du helt jävla dum i huvudet eller?!"
Svar: ja.

Nu är jag hemma igen efter ett par timmar nere i centrum med Fisen och lille Vincent. Eller ja, hemma är jag väl inte, utan jag är hos Dennis. Håller på att fixa lite kaffe till mig och om en stund aka jag börja med maten. Dennis är tydligen jättegungrig och han är hemma om typ en timme(!!). Jippie! Ska pussa lite på honom när han kommer hem.

Det känns som att min dag är totalt förstörd. Innan jag gick hemifrån grät jag typ miljoner tårar. Och ja, det är bara för att mina pengar inte har kommit. Det känns så jävla genomruttrt, alltihop! Önskar att jag bara kunde bli miljonär för en dag åtminstone, för då skulle jag betala in många hyror i förskott (på riktigt, det är ingen lögn). Jävla äckelskitBLÄdag!