Vi har haft finbesök av Mia och hennes barn Oliver och Aurora. Grabbarna lekte jättesnällt med varandra medans vi mammor satt i vardagsrummet och pratade. Lunch blev det också; köttbullar och makaroner och efter det fick pojkarna en varsin godispåse.

Nu ska jag ta en dusch, för vi ska åka till Dennis mamma och hälsa på om ett tag.

Jag undrar vem som åker ur Idol ikväll! Sist åkte ju Linda ut, det tycker jag var bra. Och Minnah åkte gången innan det, men så kom hon ju tillbaka eftersom Alice hoppade av. Ikväll hoppas jag att Andreas åker ut!

Jag är RUSKIGT trött! Skulle egentligen behöva dra ett par varv med dammsugaren och så, men jag tror inte att jag orkar. Och så måste jag tvätta..

Jag väntar på samtal från min läkare. Glömde be honom om ett sjukintyg igår, jobbet vill ju ha det. Såklart..
Christopher är hemma med mig idag, jag mådde verkligen inte bra imorse och dessutom frågade Ticke så snällt och fint om han fick vara med mig. Självklart, tyckte jag!
Nu ska vi gå till affären.

Christopher är hemma nu, och allt är åter som vanligt. Nästan. Jag känner mig fortfarande lite kluven till vissa saker, jag kan inte ta ställning till det här ännu. Och jag är fortfarande glad as hell! Lägenheten BLEV MIN. Jag kan typ inte fatta det, jag har ett ALLDELES eget förstahandskontrakt, som kommer vara påskriver och klart 11/11-10. Vi flyttar till VÅRAN egna lägenhet den första januari. FATTA DEN DÅ!

Jag har hängt tvätt. Skulle egentligen ha dammsugit och torkat golven idag, men min kropp har sagt ifrån. Den orkar liksom inte.. Men Tickes rum ska jag städa, alldeles strax, för han kommer hem om en stund. Jag ska pussa och krama min prins så mycket jag orkar! Sen ska jag lägga mig med honom i sängen och läsa en saga och pussa ännu mer på honom. Först nu känner jag hur mycket jag har saknat honom sen i fredags, och det känns tungt i mig.

Jag fick lägenheten. JAG FICK DEN! Jag är så förbaskat GLAD nu, vi kommer bo kvar i Bro. Och jag.. Jag är så glad, så jag kan jämföra min glädje med ilskan jag kände i lördags. Det är på samma nivå, fast olika humör bara.

Det känns hela tiden som att jag blir trampad på, förstår du inte det? Jag vill inget hellre än att allt ska återgå till en normal vardag igen, men.. Det går inte.

Jag är ledsen, men just nu är det ganska omöjligt. Och det enda jag känner är typ smärta. Överöveröverallt. Precis överallt. I varje liten led i kroppen, varje ben. Det gör ont.

Det som skulle vara allra skönast nu är om tårarna bara kunde komma, för det har dom inte gjort än. Dom bränner under ögonlocken, jag får en klump i halsen, det gör ont. Eller ja, ondare ska jag väl säga. Det känns som att jag är nerslängd på marken, spottad på, trampad på, upplyften och avskakad, nerslängd och trampad på. Igen. Hela tiden. Och det värsta är att jag ser det där lilla... Jag ser den där människan framför mig hela tiden och jag vill skrika. SKRIKA OCH VARA ARG. För arg är jag. Verkligen. Jag behöver ha tid för mig själv nu.

Och till råga på allt ska jag till läkaren 10.30. Jag kanske blir sjukskriven. Jag är inne på min fjärde vecka på jobbet, och jag kanske blir sjukskriven.

Och där kom dom.

Jag har fortfarande inte lyckats fixa något att äta, sen igår alltså. Eller i förrgår blir det. Jag orkar inte ställa mig och göra någonting, jag vill bara ligga ner i soffan eller sängen hela dagen och vara.
Mamma kom hit igårkväll, tur var väl det. När hon hade varit här i nån timme började jag få riktigt ont överbröstbenet och lungorna, och fick ännu svårare att andas än vad jag borde haft. Jag försökte ta min Bricanyl, men den jävla medicinen får jag inte i mig när jag inte kan andas in knappt. Men ja, mamma ringde 112 och ambulans kom hit och jag fick inhalera. Idag har jag fortfarande ont i bröstet, mest på höger sida, men förhoppningsvis slipper jag ringa akut igen. Jag har dock ringt läkaren, så dom ska ringa mig alldeles strax, tio över åtta, enligt tanten i luren.

Nu ska jag dricka mitt kaffe..

.. men är det kanske bara lugnet före stormen nu?

Jag har hämtat ut mina kortisontabletter. Det var då själva fan vad dom var äckliga! Man kan välja om man vill lösa upp dom i vatten eller svälja dom hela, och med tanke på att jag avskyr att svälja tabletter så löste jag upp dom i vatten. Och jag tog en klunk. Och jag sprang in på toaletten och kräktes. Hur ska jag lyckas ta dessa tabletter? Fem stycken om dagen ska jag ta i fem dagar, men HUR? Vidrigt är det iallafall..

Jag måste fixa någonting att äta till mig, för jag är vrålhungrig. Jag orkar bara inte hålla på att tina upp mat som ligger i frysen nu, för det tar så lång tid, men jag har inga pengar heller så jag kan inte gå och köpa något att tillaga. Grönsaker då? Jo, det har jag. Det får bli något trevligt av lite gurka och paprika, pasta också kanske..

Idag är jag inte på jobbet. Jag kunde inte gå imorse, för jag har inte kunnat hämta ut mediciner, eftersom pengarna inte kommer in förrns imorgon. Om jag mår bättre framåt eftermiddagen kommer jag åka iväg till jobbet iallafall, men just nu har jag ingen ork i kroppen. Jag känner mig mörbultad.

.. hur många chanser man kan ge samma människa. I min värld har jag alltid gett folk nya chanser gång på gång, men nu orkar jag inte mer. Jag vill bara gå tillbaka till en normal vardag, jag vill sova i MIN säng, kliva upp tidigt på morgonen och dricka mitt kaffe och göra mig i ordning för jobbet.. Jag vill leva ett normalt jävla liv.

Dom tänkte skicka hem mig från jobbet idag, men jag sa att jag inte ville gå förrän jag lyckats sälja någonting. Och ja, TIO I FEM, (10 minuter innan jag slutar om dagarna) fick jag ett inkommande telefonsamtal och sålde min första order idag. Visserligen var det under 1000-lappen, men det ger en lite högre lön inför nästa månad iallafall!

Nu ska jag sno med mig Nathalie ut på balkongen och röka, sen ska jag gå och lägga mig.

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga eller göra. Vissa saker skämtar man INTE om, men somliga förstår inte det. Dom sista broarna är brända nu, och det finns inte en chans att bygga upp dom igen. Jag är sviken, av den som jag faktiskt älskade. Igår åkte jag ambulans in till Danderyd för att jag fick ett astmaanfall när jag blev arg, sårad och.. Ledsen. Typ. Jag var tydligen en väldigt opåverkad astmapatient, men inte fan mådde jag bra för det.
Jag är så fruktansvärt trött på det här. Har man redan varit med om såna här saker i tidigare förhållanden, och berättat för den nya partnern om det, då vill man inte vara med om det igen.
Jag är så less på att nästan alla killar tänker med kuken, om dom ens tänker med något alls. Jagär så fruktansvärt besviken och arg. Det är nog det enda jag har att säga.

Jag är hemma hos vänner tills på onsdag, och när jag kommer hem så kommer  även min efterlängtade son hem från sin pappa. Just nu är jag glad att han inte är hemma, han ska inte behöva uppleva vissa saker som folk ställer till med.

Nu ska jag ut och röka med Nathalie.

Det känns inte riktigt bra.. Och nu har jag väldigt svårt att andas också, men jag hittar inte mina mediciner. Jag vill inte vara hemma, inte nu. Orkar inte riktigt.

.. så jävla illa av det här!

Jag är så ARG så hela jag skakar. Jag är så.. ARG. Jag vet inte ens.. Vet inte vad jag ska göra.

-

En halvtimme senare.
Jag är fortfarande arg. Och jag skakar fortfarande av ilska. Jag är kall i hela kroppen, fryser som en tok. Och nu har jag gråtit en skvätt, lutat mig mot min egna axel eftersom jag inte har någon annans att luta mig mot just nu. Jag har pratat med mig själv, för de flesta ligger och sover och jag vill inte ringa och väcka dom.

-

Jag är alldeles för trött för att orka bråka.

Jag har gått och blivit en liten sjukling. Jag har haft feber och huvudvärk. Ringde till jobbet idag och sjukanmälde mig, och jag ska ringa tillbaka vid fyra om jag inte mår bättre, för då är jag hemma imorgon också. Jag vill inte vara sjuk! Jag vill vara på jobbet och socialisera med andra människor.
Mamma var här en stund på förmiddagen och hälsade på, hon har ju flyttat till Bro nu (igen). Och ja, den första januari flyttar vi till en annan lägenhet. Antingen blir det här i Bro eller i Motala. Någon kilometer eller 25 mil? Vi får se vilken lägenhet jag får, Motala är redan klart, så nu är det Upplands-Brohus det hänger på.

Nu måste jag ta mig ett bad, sen ska jag lägga mig och vila igen..

Jag är ganska trött egentligen. Har haft riktigt mycket att göra på jobbet dom här två första veckorna som varit. Samtidigt har jag försökt göra mitt bästa för att hinna hem i lagom tid, laga mat, umgås.. Ja, ni vet. Det där gamla vanliga. Jag jobbar som en dåre för att lära mig så mycket som möjligt, hjärnan är helt fullproppad med information om tejp, avspärrningsband, etiketter, bärkassar och allt vad det är. Det är ganska lätt att glömma att jag faktiskt har ett liv utanför jobbet också. I tre månader brukar det vara såhär körigt, sen har man vant sig och hittat sitt egna sätt att jobba på. Och det känns ju relativt skönt - men så är ju allt relativt också. Idag gick tiden så fort på jobbet så jag fattade inte riktigt att vi hade slutat förrän folk började ropa hejdå. Och det är också skönt; att det är så kul på jobbet och jag verkligen trivs (för en gångs skull tror jag att det är på riktigt också!). Nu måste jag lägga mig och sova, klockan ringer halvsex imorgon igen.

Ibland, inte alltför ofta, har jag tyckt att jag varit ganska smart. Att jag har lyckats övertyga mig själv om vissa saker - sådant jag tycker är viktigt. T.ex. med pluggande. Jag lyckades övertyga mig själv i fredags om att jag faktiskt skulle plugga hela helgen. Utan avbrott typ. I fredags orkade jag inte, jag var helt slut efter en hel vecka på nya jobbet med utbildningar, snack från andra medarbetare, ännu mer utbildningar, fadderluncher, coachluncher och ja.. ÄNNU mer utbildningar! Så jag tänkte att jag faktiskt skulle sitta på lördagen istället, för då skulle Dennis inte vara hemma och jag skulle få sitta ifred och läsa. På kvällen fick jag ett sms av Nathalie där hon skrev att hon tittade på P.S I love you på TV4. "Hm, jag kanske ska slå på den och se vad det är för film?" tänkte jag. Och det gjorde jag. Och jag grät mig igenom hela filmen. För nej, jag har fan inte så mycket självdisciplin att jag kan stänga av all elektronik härhemma, speciellt inte datorn eftersom jag var tvungen att använda mig av den.
Jag ändrade mig. "Imorgon, då jävlar! Då ska jag plugga så det ryker om det!". Imorgon blev idag, och nu sitter jag här, halv elva på kvällen och undrar var dagen tog vägen. För visst var det väl så att jag som så många gånger förut faktiskt sköt upp mitt pluggande gång på gång? Jag valde, istället för att sitta hemma, åka hem till Nathalie, Lucas och Mattias och äta middag och ha trevligt. Jag hinner plugga på tills på måndag! Jag tycker, DÅ, att jag är smart som skjuter upp saker och ting hela tiden. Jag får idéer om hur jag ska formulera mig skriftligt, men nu när jag väl sitter vid datorn och ska göra min presentation av företaget så kommer jag såhär långt:


Jag måste vara riktigt bra på det här, tycker ni inte?

Det finns vissa saker som stör mig just nu - och det kanske inte är så konstigt? Det finns ju alltid små störningsmoment i vardagen, eller hur? Jag borde väl, som mamma till Christopher, tänka på hans bästa - sett utifrån hans perspektiv? Jag försöker alltid göra det så bra som möjligt för Christopher, för hans välbefinnande är det allra viktigaste för mig. Om hans (och min egen) astma kan bli bättre av ett miljöombyte, så anser jag att det är bäst att göra det som krävs. Tyvärr blir det ju inte alltid som man vill, det märker man ju någon gång i livet. Och för mig och Christopher var det inte några trevliga 14 månader vi lämnade bakom oss när vi flyttade till Bro. Vi flyttade runt väldigt mycket, utan någon riktigt trygg punkt någonstans - och nu blir det en flytt till, för lägenheten vi bor i nu sägs upp och därmed löper mitt andrahands-kontrakt ut den sista december. En flytt behövs ju uppenbarligen, men vem ska jag främst tänka på? Christopher eller andra människor? För mig är svaret redan skrivet i stjärnorna... Jus tnu kan jag fakiskt inte tänka mig att bo kvar och dom som har känt mig ett tag borde ju veta att en flytt från Stockholm är ganska självklar för mig. För så är det ju faktiskt, ända sen jag flyttade från Norrköping till Stockholm har jag velat tillbaka neråt.
Jag är inte glad nu, mest irriterad. Obstinata tonårsfasoner är jag trött på sen länge, en förändring behövs snarast om det ska leda till att något blir bättre alls..

Annars har vi haft det riktigt trevligt hittills. Petra och Antonio gjorde verkligen ett riktigt kap när dom köpte huset nere i Motala! Det är ett riktigt snyggt hus, med lite roliga vinklar utanpå och ett sovloft inuti. Två sovrum på nedervåningen finns, plus vardagsrum och kök. Altanen är också fin, likaså tomten. Men inte trodde jag att det var SÅ mycket skogstomt! Mycket kommer göras runt omkring deras hus innan det är klart, men det lär det ju vara värt.

If you really love someone or something - it will come back to you. I promise.

Jag ska gå och lägga mig nu. Imorgon ska jag och Petra åka in till Motala och checka in stan. Jag ska dessutom till H&M och köpa en rouge, för nu när hösten har kommit behövs det lite färg på kinderna, eller hur?

Mums, vad gott det är med choklad! Jag ska lura med mig Petra ut på deras altan alldeles strax, sen ska vi nog åka hem till en av hennes vänner och fika lite.
Återkommer med bilder och så imorgon tror jag.