Hur i helvete kunde det bli såhär? Jag förstår verkligen ingenting av det som har hänt.. Jag är så jävla ledsen och besviken - men det är nog ingenting mot vad hon är. Du svek. Det här är helt och hållet ditt fel.

Tom på luft? Jag är bara.. det. Jag har fått tillbaka något som jag inte trodde skulle finnas kvar och det känns tungt. Det är en tung börda att bära och att försöka dölja det för några som inte bör veta om detta - det är så himla svårt. Bara tanken gör mig helt upprymd, barnsligt glad.. Det värsta är att jag måste välja. Nu.

Du saknar mig inte förrän sängen är tom.

Det känns väl inte så himla trevligt att det har blivit fredag nu. Fredagen den 29/1-2010. Jag kan inte berätta någonting om det som kommer hända idag, förutom att jag antagligen kommer gå i taket av nervositet. Jag visste att dagen skulle komma, det visste jag redan för ungefär tre veckor sen.. Jag kommer må dåligt.

Jag och Nathalie har konstaterat att jag inte kan hantera det enkla. Jag behöver en invecklad vardag för att kunna hantera enkelheten, vilket inte alltid är särskilt enkelt i sig. Sanningen är att jag är en komplicerad person, med en komplicerad bakgrund och min trygghet i livet just nu är den invecklade vardagen - fast det inte är så bra alla gånger. Jag klarar inte av enkla förhållanden (f..), klarar inte av enkelheten för fem öre. Jag klarar inte ens av en sån enkel grej som att ha ett enkelt jobb, det blir alldeles för... Enkelt.

Enkla lögner klarar jag av, men inte dina.

Ni vet att jag blev lite förkyld förra veckan, va? I fredags var jag ju på vårdcentralen och det visade sig att det var ett förkylningsvirus som jag hade åkt på. Fick Mollipect utskrivet fast jag skulle fått Bisolvon. I söndags gick jag till närakuten på Jakobsbergs Sjukhus, för då hade halsen svullnat upp ännu mer och jag fick inte i mig glass ens en gång. När jag kom dit så tog dom nytt halsprov och ny snabbsänka, varav den sistnämnda hade höjts från 61 från fredagen till 123 på söndagen. Läkaren på närakuten bestämde att jag skulle åka in till Karolinska, så dom ringde sjuktaxi och inom tio minuter satt jag i bilen.
Inne på Karolinska konstaterades det ganska snabbt att jag skulle bli inlagd över natten så att jag kunde få dropp. Jag tyckte det kändes ganska löjligt att jag blev inlagd för en liten förkylnings skull, men det tyckte inte dom. Pappa åkte till Södertälje och lämnade Christopher till Tobbe. På måndagen kom läkarna in i salen där jag låg och undersökte min hals igen, då hade jag från söndagen till måndagen fått i mig ett halvt glas nyponsoppa inom loppet av fyra timmar ungefär. Jag fick stanna en natt till.
På tisdagen kom läkarna in till mig igen och då hade jag fått i mig sammanlagt två glas nyponsoppa på två dygn, så jag fick ligga med dropp igen och stanna till onsdagen - sen blev jag äntligen hemskickad!
Så nu är jag hemma, jag mår bra. Jag har dock lite ont i halsen fortfarande, men det är ingenting som smittar och jag äter Kåvepenin bara för säkerhets skull.

Nu ska jag inte röka.

PUSS!

Hur mycket mer skit ska jag behöva ta från mig själv? Nu har jag blivit sjuk! Och jag som ska vara barnvakt åt Dylan på måndag.. Jag hoppas att jag är frisk tills dess, men vi får väl se. Sofie ska kolla om hon hittar någon "stand in", utifall att jag inte är frisk då. Och till råga på allt får jag knivhugg i magen hela tiden, när ska det här ta slut egentligen?

När ingen vet när ingen ser din ensamhet
När ingen anar vad som sker, när ingen vet
När ingen andas mot din hals i hemlighet
När ingen håller dig hårt då är det kallt
Det är tomt när ingen vet

<3

Idag är jag glad. Jag är glad över mitt liv som - efter många vändor fram och tillbaka - äntligen börjar ordna upp sig. Jag är glad över att jag har min son, Christopher,  i mitt liv och jag är glad att jag har mina vänner och familj som ställer upp i vått och torrt. Jag är glad att jag orkar fortsätta med allt som händer nu, trots alla motgångar jag har haft. Jag är glad att jag har dig.

Jag är glad att jag är glad. Trots att det är så himla mycket som händer i mitt liv för tillfället, allt skitsnack som har börjat gå, så lever jag ett lyckligt och rikt liv.

Hädanefter tänker jag ta allt som folk säger med den största näven salt som finns.

This love is difficult but it's real.

Igår kväll var pappa barnvakt åt Ticke ett par timmar medans jag, Natha, Zacke och två till åkte till Sumpan och hämtade mina saker. Det är alltid lika trevligt att kunna stå och titta på och om killarna säger att man ska hjälpa till så försöker man, men "Oj! Jag bröt visst en naaaagel!" eller "Den här kartongen är alldeles för tung...". Som tjej har man en del resurser att använda, det är nice.