Här är Ticke och hans mamma. Dom tycker om varandra välidgt mycket. Fast idag är det svårt att tycka om varandra. Mamma älskar alltid Ticke, men när han bråkar får hon sådan hufvudveeeerk. Då vill hon helst slänga sig i sängen och sova bort en hel dag och en hel natt. Det vill inte Ticke att mamma gör.

 

 

Här är Ticke. Han är snäll ibland och busig ibland. Idag är han ledsen och arg, för han vill inte sova. Han väntar med spänning på att Nathalie och Z ska komma med bilen. Fast egentligen vill han bara vara hemma och bråka med mamma. Och med Mia. Mamma vill dricka sitt kaffe i lugn och ro och titta på Drutten och Krokodilen. Ticke är i sitt rum och bankar med bilarna. Nu ska mamma duscha också, hur ska detta gå?

Det får ni veta om ni läser nästa gång också.

 

PUSS!

Tjenixen på er allihopa. Sen igår har Ticke bajsat i ett par kalsonger, han har kissat på pottan flera gånger och han har varit snäll. Det har alltså inte varit som det brukar vara, har enbart varit underbart trevligt. Nathalie och Z kom hit igår, och någon timme senare kom Dennis hit och sen stack vi allihopa iväg till Mandarin för att äta. När vi var klara med maten och hade smällt i oss så mycket att vi nästan sprack åkte vi hem. Jag, Dennis och Ticke.

Och igår var det typ världens mysigaste kväll, ever. Ticke var jättesnäll och satt i soffan tillsammans med mig och D och tittade på Körslaget (som f.ö. är sjukt bra!). Efter 21.00 fick han gå och lägga sig i sängen för då tröttnade jag på att han sparkade på mig hela tiden. Tog inte många sekunder så sov han sen, min sötunge.

Antagligen befinner jag mig i en väldigt svårtolkad situation. Probably. Det är väl som man säger: Livet är en enda stor gåta och man får aldrig tillräckligt bra svar.

Btw, det är Heroes på tv4 idag igen! Två dagar i rad med min favoritserie, inte illa pinkat där inte. Jag är glad att Claire fortfarande finns, men jag har för mig att Sofie sa att hon typ dör i något senare avsnitt? Vilket som, me lööööjk Claire. Och Samantha. Och mig själv. Och någon. Och någon annan. Och Christopher.

Christopher hade det väldigt jobbigt ikväll vid nattningen. Han vill inte sova. Inte någonstans i den lilla kroppen fanns ett uns av trötthet på kvällen. Jag gör som jag alltid har gjort; Går in med honom i rummet, lägger honom i sängen och berättar hur mycket jag älskar honom. Och så frågar jag alltid "vem älskar du?" och han svarar alltid "mamma!". Men idag sa han "mamma kan inte älska mig" och sen var det kört. Typ. Han ville inte sova. Han ville inte ligga i sängen och han ville absolut inte ha sin kudde. När klockan hade passerat 21.00 gick jag in till honom igen, tog honom i famnen och satt med honom en stund. Jag berättade för honom att vi ska åka bil till dagis imorgon och att jag kommer vara där en liten stund och prata med fröknarna och sen kommer vi vinka av varandra. Allt jag sa tog väl cirkus tio minuter och när jag tittade ner på honom så sov han. I min famn, mitt älskade lilla mystroll.

Nu ska jag fortsätta titta på Heroes och i nästa reklampaus ska jag koka nudlar. För jag är hungrig.

Puss!

Seriöst. Nu är det någon som går bärsäkragång i min kropp. Blåsor på tungan, hjärnkapaciteten ligger på minimum, näsan är täppt, halsen rivig, bröstkorgen/luftrören piper, ögonen kliar, öronen gör ont, huvudet dunkar, ryggen bråkar, vänstra handleden låser sig emellanåt, höfterna värker... Ni vill nog inte läsa mer om mina Agda 85-syndrom för det är egentligen inte spännande. Inte någonstans. Men ni kan väl tycka synd om mig hälsa att jag ska krya på mig?

Christopher har det inte lätt just nu. Han vill absolut inte gå till dagis på morgonen. Så fort vi kommer till backen som går upp till dagiset börjar han pipa och gnälla, han gråter och blir verkligen jätteledsen. Jag (som f.ö. har ett mammahjärta) blir alldeles gråtfärdig. Det tar så himla mycket på krafterna att försöka vara den där pigga, glada mamman som lämnar sitt barn på dagis, som om allt annat vore onaturligt. Han blir helt förstörd när det börjar bli dags att vinka hejdå, han greppar tag i mitt ben och klamrar sig fast, håller sig kvar med alla sina krafter. Han skriker och gråter och blir arg och vill absolut inte att mamma ska gå. Men jag måste. Varenda satans jävla gång måste jag. För det är väldigt viktigt.
På eftermiddagen däremot när jag hämtar honom är han helt underbar. Iallafall idag! Han var ute på gården när jag kom dit och så fort han fick syn på mig sprang han runt till alla pedagoger och de andra barnen som lekte och ropade "Nu kommer min mamma! Jag ska gå hem nu! Min mamma har kommit nu, jag ska vara med mamma!". Han blev tokglad när han såg mig. I vanliga fall klättrar han upp i vagnen på en gång när vi ska gå, men idag ville han gå själv. Så han gick från dagiset ända ner till sjukhuset och när vi väl hade kommit dit så frågade han "Kan vi leka i Riddarparken lite?". Jag sa ja, så han sprang mot RP. Efter en stund verkade han tröttna lite, varpå detta hände.
Christopher: "Mamma räknar till tio, sen vi gå hem!"
Jag: "Okej... 1..2..3..4..5..6..7..8..9..10.."
Christopher: "Så! Nu går vi!"
Och så gick vi. Ända bort till stora vägen kom vi, då han plötsligt stannar och säger:
"Det kommer mycket bilar här, nu måste jag sitta i vagnen." Och så klättrar han upp i vagnen och sitter i den ända tills vi kom hem till A-K och N.

Christopher är världens mysigaste, mest underbara lilla individ jag någonsin träffat på. Att han dessutom är min son gör bara saken ännu bättre! För mig finns det bara en kille och det är han. Christopher Juhani Rask Kristensen.

Satan vad jag saknar Christopher! Dom ringde mig nyss för att Ticke skulle få säga godnatt och när vi skulle lägga på sa han "Jag älskar dig!". Jag skulle nästan kunna tro att det är fel på mina tårkanaler, för jag började gråta. Men damn it, vad jag saknar honom... Imorgon får jag träffa honom en stund innan dom åker hemåt till Södertälje igen. Kommer nog bli jobbigt för mig att säga hejdå, men det är smällar man får ta.

Jag tror att jag råkade ta en paus från bloggen, ganska omedvetet. Jag har skrivit varje dag, bara glömt att publicera inläggen och det känns ganska meningslöst att göra det nu. Det är rätt oväsentliga saker jag har skrivit ändå, så.

Mitt finger har nästan läkt ihop helt, önskar bara att den där sårskorpan som är kvar kunde lossna, men jag tror att mitt finger vill ha den som skydd eftersomd et fortfarande gör lite ont. Men det är ingen större fara med det, blir bara irriterad för jag kan inte göra någonting rätt med väsnterhanden bara för att jag har ett f.d. CP-finger. Men fuck it istället.

Christopher är inte hemma. Saknar honom så otroligt mycket. Vaknar på nätterna och tror att han gråter, så jag går upp och ska trösta honom, men när jag kommer till hans säng ligger han inte där. Han är ju hos sin pappa... Och så gråter jag en skvätt för att jag känner mig så himla ensam. Enda gången jag inte är ensam är när Ticke är hemma, det är så mysigt att ha honom här. Han somnar i sin säng, men någon gång mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen vaknar han. Då tar han sitt täcke, sin kudde och sin snuttefilt och kommer bort till min säng och bäddar ner sig bredvid mig. På morgonen när jag vaknar ligger han fortfarande och sover, så jag får väcka honom.

Vem älskar du?
Jag älskar mamma!
Och vem älskar mamma?
Mamma älskar Ticke!
Jag älskar dig, Christopher.
Jag älskar mamma.

Kan det bara bli den 27/9 så att jag får hem min grabb igen? Jag vill ha hit honom nununu. Helst i tisdags när han åkte...

Jag såg nu att jag faktiskt har skrivit 100 inlägg i bloggen redan. Grattis till mig själv då.

Jag blir så jävla less! Eller besviken, kanske? Haha, vem försöker jag lura egentligen? Jag blir inte besviken. Jag läser en sak, men ser att det står något annat. Jag ser någons blickar och får för mig att jag ser något som inte finns. Jag vet, jag kan inte läsa mellan raderna. Det är upp till Mia att göra. Och hon verkar vara bra på det, när det inte gäller henne såklart..

Christopher gapar och skriker. Han gapar och skriker. Min son gapar och skriker. Mitt barn vill inte sova. Ticke gapar och skriker. Barnet gapar och skriker. Ungen gapar och skriker. Det finns nog hur många benämningar som helst på att ett barn gapar och skriker. Smeknamn, tilltalsnamnet, andra namn... Men i vilket fall som helst så älskar jag min son. Det gör jag verkligen. Men just nu ligger han i sin säng och gapar och skriker. Han är nog lite arg på mig för att han inte får vara uppe och leka och dessutom får han ingen varm mjölk att dricka, för det har vi slutat med sen ett par dagar tillbaka. Nu ligger han i sin säng, skjuter ut den från väggen och ropar "ojdå! mamma, ojdå!" och så förväntar han sig att jag ska komma springande på två röda mikrosekunder. Men tji fick han! Det gör jag inte. Jag går inte med jämna mellanrum, skjuter in sängen mot väggen igen och lägger honom, stoppar om honom med täcket och så lägger jag kaninen tillrätta.

Och nu tror jag dessutom att mina tuttar ska sprängas.

Ticke dricker apelsindricka ute på gården hos Petra.

Den här eftermiddagen och kvällen har varit helt underbar! Jag hämtade Christopher från förskolan vid 14-tiden och var med när han fick äta mellanmål där. När vi gick därifrån ville han först inte sitta i vagnen, men när jag berättade att vi skulle hem till Mia blev han eld och lågor och ville verkligen sitta i vagnen. "Gå hem. Leka med Mia!" upprepade han flera gånger på vägen hem. När vi kom hem gick han in i vardagsrummet där barnens leksaker finns och så satt han och läste böcker och lekte för sig själv. Ibland kom han in till oss och ville mysa lite, men sen gick han ut och fortsatte med sin lek.
När Oliver kom hem från sin pappa var båda barnen överlyckliga och lekte jättefint tillsammans, inte minsta lilla bråk om bilarna eller traktorn var det. Vid middagen skötte sig båda barnen exemplariskt, förutom ett glas som Ticke lekte med som åkte i golvet och gick i bitar. Men det är smällar man får ta när man har barn, och det gjorde mig ingenting alls!
Efter middagen fick barnen leka en stund till och sen började dom städa undan leksakerna som dom hade använt utan att vi ens behövde säga till! När leksakerna var undanplockade frågade jag Christopher om han ville ha lite varm mjölk och sa genast ja och gick in i vårat rum, lade sig i min säng och stoppade om sig själv och sen låg han där snällt och väntade på sin varma mjölk.
Det har inte varit något bråk alls om blöjbyte, maten, städningen eller nattningen.

Summa summarum; Två helt underbara barn gör en helt underbar kväll! Och det är just vid såna här tillfällen som jag känner att jag inte alls vill ha avlastning med Christopher, trots att jag egentligen behöver det.

God morgon. Igår kväll var Dennis här och höll mig sällskap. Visserligen tror jag inte att jag var så bra sällskap, för jag somnade i soffan medans vi kollade på film. Vaknade till när Mia kom och sa att hon hade köpt min bästa vän Coca Cola. Jag hann inte dricka någonting av den, för Ticke vaknade och jag gick in för att få honom att somna om och samtidigt lyckades jag somna och sov hela natten lång.

Idag ska vi ner till centrum och träffa Kate & Moa, strosa runt lite och titta i affärer. Och jag ska använda upp mina 50:- som jag har fått från H&M för att jag handlat för mer än 3000:- på ett år typ. Blir nytt rouge bara, gillar H&M's faktiskt.

Blä, jag har ingenting intressant att skriva märker jag, så nu är det väl lagom att avsluta kanske?

Jag vet, jag är urdålig. Sämst på att uppdatera. Christopher är iallafall fortfarande sjuk, så det lär inte bli något dagis imorgon heller för honom... Vi hann iallafall komma och vara där tre dagar den här veckan, så han har ju "bara" missat fem dagar hittills. Stackaren. Det kan verkligen inte vara lätt att vara liten ibland. Jag hoppas verkligen att han blir mirakulöst frisk helt plötsligt (astman kan gärna också få försvinna då)!
Nästa lördag ska Christopher eventuellt till sin farfar i Södertälje. Jag ska försöka blinka med mina extremt långa ögonfransar mot pappa och säga snääääälla, kan inte du skjutsa oss? Det skulle ju vara alldeles ypperligt!

Jag måste bara berätta att Christopher var hur duktig som helst när jag skulle ha salva i hans ögon. Han sa inte ett ljud, han blundade när jag sa till och tittade när jag sa till. Som belöning fick han titta på Teletubbies en liten stund, han gillar verkligen dom!

Jag ska väl köra en snabb uppdatering. Dagen har varit smått katastrofal. Morgonen började helt okej, vi kom bara en halvtimme sent till dagis. Infomötet för nya föräldrar på Aspnäs förskola var helt okej. Visserligen trodde jag först att jag hade hamnat på någon jävla flyktingförläggning eller något, vem hade kunnat tro att det skulle finnas så många föräldrar på en och samma förskola som inte kan det svenska språket?! Äh, egentligen bryr jag mig inte så mycket. Huvudsaken är att Christopher förstår pedagogerna, att dom kan prata svenska obehindrat. Något annat vore ju liksom förjävligt.

Om en liten stund kommer jag blöda ur båda öronen. LÄR ER DELA PÅ LEKSAKERNA, kids.

Dagen slutade bra till slut. När vi skulle gå från dagis skrek Christopher på mig. Han var ruskigt arg! Hah, han skrek: "Mamma gå! Ticke stanna på dagis! Mamma hämta Ticke sen!". Sötnöten, ville verkligen inte gå. Imorgon stannar vi och äter lunch.

Christophers första dag på dagis gick alldeles utmärkt. När vi kom in på hans avdelning rusade han ifrån mig, så jag fick gå och leta efter honom. Han var inne på en annan avdelning med en av mina gamla dagisfröknar. När jag kom in dit så tittade hon upp och sa hej innan hon fortsatte med det hon höll på med. Så såg det ut som att hon fick någon form av snilleblixt inne i huvudet och tittade upp igen och sa "Sandra?! Vad gör du här?". Jag förklarade att jag är på inskolning med Ticke. Hon tittade på honom och så sa hon lite skämtsamt att "hade inte du varit här, Sandra, så hade jag ändå vetat att han var ett Korhola-barn!".

Face it, Korhola-ungarna är fan kända på Aspnäs.

Jag väntar på att Christophers pappa ska komma fram till Jakobsberg, men det verkar inte speciellt lovande för tillfället. Han är väl här om sisådär 50 minuter.

Jag lyckas alltid ringa till A-K när hon är borta. Antingen är hon på väg till jobbet eller så är hon i Tjottahejti med N och hans chef. Typ.

Nu känner jag att det osar äckligt här bredvid mig, så jag ska byta en slabbig blöja. Vill du hålla mig sällskap?

Idag är det lycka i mitt sinne. Mias vän S kommer hit och hjälper oss att slänga saker i grovsoprummet, för det blir inte gjort annars... Vi är alldeles för lata and some of us is pregnant. Damn it, liksom. Men vi har löst det på annat sätt.

Christopher lyckades precis drämma en leksaksbil rätt på mitt ögonbryn. Det gjorde satanihelveteont! Han har varit inne i rummet i en kvart nu för att han vägrar säga förlåt. Vem som vann? Jag vann såklart! Han sa förlåt till slut, efter mycket tjat och gnat och rättviseprat.

Slå mig aldrig med en leksaksbil på ögnbrynet, för jag blir Hulk #1.

My lovely SamboMia ger mig sovmorgon imorgon. Hon tar med sig Christopher när hon ska lämna Oliver på dagis och så kommer hon och min pluttson hem vid elva - lagom till unch. Så imorgon ska jag försöka vila till åtminstone halv elva.
Jag och Tobbe var på föräldramöte på dagis idag och det verkade vara riktigt bra! Jag vet att det finns åtminstone två stycken dagisfröknar kvar där som jobbade när jag var liten, ska försöka få syn på dom någon dag sen. Christopher skulle ju egentligen ha börjat på dagis imorgon, men vi har skjutit upp inskolningen lite med tanke på hans förkylningsastma. Jag ska bara ringa dit dagen innan han kommer och säga till att han är frisk, flr då planerar dom den dagen efter honom. Inskolningsdagarn är 9-15, men man får självklart gå tidigare beroende på hur barnet och föräldern känner sig.

Lokalerna var mycket mindre än vad jag mindes att dom var, men så var jag ju själv ganska liten när jag gick där.