Jag har aft en trevlig kväll, med lite bilåkande och lite prat. Inget prat om det jag vill prata om dock, vilket faktiskt stör mig relativt mycket. Men heter man Sandra Kristensen så gör man. Blev hämtad vid kvart i nio och då åkte vi först till macken och köpte ett paket cigaretter åt Nathalie. Efter det åkte vi mot målet: ......-berg-någonting. Punkterna är "första ordet" i ordet, men jag har inget minne för tillfället.
Nu ska jag - hör och häpna(!) - faktiskt berätta om min helt underbara son. Ja, ni vet.. Christopher, det är min son, han som jag nämner ibland i bloggen.. Jag har länge fasat för varje gång jag ska hämta honom från förskolan, för han blir alltid så himla arg när vi ska gå ut i hallen och klä på oss ytterkläderna. Han skriker och vägrar ta på sig overallen/termobyxorna och jackan, spänner sig till båge så det är helt omöjligt att få på honom kläderna.. Och när jag väl har fått på honom overallen och det är dags för skorna, så har han redan krupit ur plagget som ska skydda honom kyla och dyl. Istället ligger han under bänken som dom har i hallen på hans förskola. Det kan, på riktigt, ta uppemot 45 minuter att klä på honom och komma ut till vagnen.. Men så förra veckan pratade jag med en pedagog där och frågade om dom inte kunde förbereda honom redan innan mellanmålet att "snart kommer mamma och hämtar dig". Dom skulle göra det, sa hon. Så idag när jag kom för att hämta honom fick jag en smärre chock. Barnet var som förbytt! Jag klev in på avdelningen, med inställningen att det skulle bli en kaotisk hämtning även idag, och sa hej till Ticke. "Hej mamma! Vad glad jag är att se dig!" svarade han mig. Jag tittade på hans pedagog, jag såg nog ut som ett livs levande frågetecken, och hon tittade tillbaka på mig och log. Så sa hon att hon förberedde honom redan vid lunchtid (strax innan/strax efter.. Doesn't matter) vid att mamma kommer klockan tre och hämtar. "Jahaja." tänkte jag. "Vänta bara tills vi kommer ut i hallen, då ska ni få höra hur det låter!". Christopher sa hejdå till pedagogerna och kompisarna och så gick vi ut i hallen. "Först termobyxorna, sen jackan. Nu vill jag ha halsduken och mössan och sen stövlarna!". Hm, vad har hänt? Kan detta verkligen vara mitt barn? Hade jag inte tagit fel, trots allt? Jag tog på honom kläderna och förväntade mig att kaoset skulle börja när som helst - men det hände ingenting! Med kläderna på och alla saker i famnen tog vi oss ut till vagnen, han klättrade upp och satte sig lugnt och fint.
På väg ner till centrum var det inget tjaffs alls, jag berättade att vi skulle gå och handla lite så att jag skulle kunna göra pannkakor och Christopher satt och svarade ja på allting. När vi kom hem fick han titta på Shrek under tiden jag fixade maten, sen åt vi. När måltiden var avklarad klättrade han ner från stolen och sa att han ville ta av sig tröjan, så vi tog av den. "Och byxorna. Och strumporna. Och blöjan också!" sa han. "Varför ska vi ta av blöjan?" frågade jag och han sa: "För att jag ska bada nu, mamma." och så log han så mitt hjärta nästan smälte.
Jag har verkligen inte haft några problem alls med honom idag, han har verkligen varit som förbytt. Okej att jag älskar min son, men idag avgudar jag honom.



PUSS!