Min första kyss har jag inget minne av, men vi kan ta den första kyssen som betydde allt då.

Det var sommar, år 2004. Jag träffade en kille, argentinare. Jag kommer bara ihåg känslan av första kyssen. Det blixtrade, dundrade, jag fick hjärtklappning, blev kallsvettig, yr, vimsig, snurrig, galen, trött, pigg, glad, ledsen, arg.. Alla känslor man kan känna, dom kände jag då. Det var underbart, och skrämmande. Underbart för att jag trodde att jag träffat rätt. Skrämmande för att jag visste att jag träffat rätt. Men då var då och nu är nu. Jag har tänkt på honom många gånger genom åren, det är mer än sex år sen han drog, men idag.. Näej, inte längre. Det är väl klart att han smiter in i tankarna ibland, men ingenting skulle få mig att lämna allt jag har nu. För ett år sen hade jag lätt gjort det om han kom tillbaka till Sverige, men det gäller att leva i nuet. Och eftersom nu är nu och då var då, så har jag släppt det. I lagom bra takt, för mig.

Och det tog ju bara sex år, trots allt.