Jag tror att det är hela grejen med att inte veta som gör det. Som gör att jag inte orkar. Jag tror att det är ovissheten, osäkerheten, oroligheten. Jag försökerförsökerförsöker. Det känns nästan som att vara liten igen, på väg hem från skolan. Man visste liksom aldrig hur det skulle vara, hur situationen hemma såg ut just då. Familjefrid eller familjekaoskrishelvete? Det är ungefär samma sak nu. Fast nu är jag mer osäker än någonsin. Det tär på krafterna att tänka. Att agera. Att prata. Men ja, jag försökerförsökerförsöker. Hela tiden.