Med risk för att låta tjatig; jag är rädd. Det känns redan nu som att jag är på väg att förlora allt jag har, allt jag inte har och allt jag någonsin kommer att ha. Det är en märklig situation för mig. Aldrig tidigar har jag varit rädd, jag har tagit dagen som den kommit förut, men nu är jag inte beredd att göra det längre. Jag vill få ett slut på det här. Jag får ont i magen miljoner gånger om dagen för att jag är orolig, huvudet sprängs i tusen små bitar, kroppen skriker efter sömn.. Jag kan inte somna i tid. Tankarna mal, äter upp allting annat som jag försöker tänka på. Det finns ingen början på det här längre, va? Det ända jag ser nu är ett slut. Samla tankarna nu, kvinna! Önska mig lycka till.

Godnatt!