"Du pratar aldrig! När jag frågar vad det är säger du alltid 'ingenting'!". Konstigt, va? Nä, tänkte väl det. Det här är anledningen till att jag väljer att inte säga något. För vem vill, på riktigt, prata med någon som ändå inte har tid? Jag skriver hellre, för då får jag respons. Jag är hellre tyst, för då vet jag att jag ändå hörs. Det är svårt att försöka vara synlig i en värld där man ändå är osynlig. Lär bli en massa sura miner för det här inlägget, men who gives a fuck about that? Inte jag iallafall. Det är det här jag menar med att jag är van med att vissa saker inte görs. Jag är van vid att vissa saker inte ska sägas, för det finns ändå ingen som har tid. Så, med andra ord; Jag är van.